drakeldspoesi

Solen kastar sitt kraftiga ljus mot våra ansikten, denna livskraft belägger dödens fotspår av liv under ett skoningslöst manér.
Trädens tillsynes döda grenar börjar bära på knoppar som sedan slår ut till vindens gröna dansörer.
Dofter som väcker gamla minnen, dofter som bara finns under denna tid, det är den tid,
den tid vi minns som lycklig, lycka som meningslös och underbar.
Värmen tränger sig in, överväldigande och obehaglig fast under ett mindre socialt tvång... väldigt behaglig.
Nattens ljus lyser upp allt i våran tillvaro, som blivit av tillgängligt slag.
All den vita massa som täckt upp våra stora slätter är plötsligt borta.
Vi kan röra oss fritt på landskapen och utan hinder finna ro på en plats så lik som tusen andra.
Fast på denna lilla bit jord, finna det vi inte annars kan, en slumpens fristad och en plats för framtiden att gro.
Den tid som endast står stilla medans vi bara är, och glömmer.

Marcus.