drakeldspoesi

Att du någonsin, skulle få inträda Föreningarnas sal är oroväckande osannolikt. Att samliga personer tror att detta kommer bli en möjlighet för Dig, som så många snorloskor spottat på de som ligger och sover under en tants gamla andedräkt.
En chans att göttgöra för dina synder har du fått, och en chans att göttgöra för dina synder har du förbrukat, under månens glansiga sken. Den med förmån att skydda och vårda ditt hurvliga liv bryr sig inte om Dig, eller dina handlingar. Du är lämnad. Förevigt. Som en bajsklutt som en förtvivlad kamel släppt på en tanig sanddyna i Saharaöknen. Dömd att lukta jävel och stekas tills du förvandlas till något ännu värre än en bajsklutt. Bajskluttskungen är dig inte nådig.

/ Med detta så vill alejandro, den Allsfäktige säga God Julnatt och midnatt råder

När ubåtens innanmäte förtärts utav maskar utan dess like, kan inte känslorna svalla likt de gjorde den gången då Fru Andersson åt sin gamle fars malätne hatt. Att fysikens lagar icke skulle kunna brytas, är ett förträffande påstående. I och med att det inte är sanningsenligt. En av dessa fysiklagar innebär att enes ansikte ej skulle kunna bolma upp och expoldera vid extremt tillförsedd ilska, vilken provocerats utav annans handling. Fysikens lag har bevisats falsk, i vissa tillfällen. Nämligen så exploderade mitt face och det sprutade snor och hjärna överallt, särskilt på allt.

Med hälsningar, kanske icket så vänliga, från Alehandoor, Den Allsfäktige

Där stod jag ännu en gång, där landet möter vattnet.
Men vars är båten?
Upprymd över naturens skönhet, du. Paralyserad över ruset.
Där är båten.
Årorna var kalla, slitna som förmultnade träpelare.
Dessa pelare hade vid tidigare tillfälle hållit upp en mäktig kaj som förenade våran kontakt.
Ute på det öppna, oskyddad från tryggheten drog jag mig ut på den vågiga ytan, där återfanns den söta och euforiska föreningen.
En sydlig bris uppstod, fort riktad åt nordost och blåsten särade på de tusen hårstrå som döljer mitt ständigt svullnande synda-bihang.
Dess riktning spred sig åt väst och hamnade återigen någonstans om norr. Likaväl vinden.
Fram och tillbaka gungade båten, försatt i trans och omedvetande, innan.
Verkligheten slog in, årorna var borta. Jag drev som flyttimmer ute på det skräckinjagande havet.
Båten tog i botten vid landets kant, och jag insåg att någonstans under den här osynliga kraftens verkan så försvann ditt intresse.
Nu lever blott ett minne av händelsen kvar.
Men varför har jag fortfarande erektion?

/Marcus - Lika djup som en blåvals vattenfylda anus.