Självupptagna fittor.
En dag, ett enda ord..
En uppmuntrande kommentar bemöts bara av ett negativt hållkäften.
En fin dam med estetiska drag, sjunger med en ljuv stämma.
En samling människor som bara glänser i rusests förlamande töcken.
En abstrakt dragkraft finns bara under denna stund.
Ett folk, enade under ljudets dominans, berörda likt inget annat.
Ett är vi, sen kommer tyngden som drar oss alla ner i avgrunden.
Ett bolag, ett krav, kommersiellt och förödande.
Inget har någonsin någon mening.
Vi vandrar som spöken efter sötman från dettta ting, vad vi finner tar kål på allt hopp.
Långt nere i botten så slutar vi dock aldrig tro.
/Marcus
